Visar inlägg med etikett Hypnotic Poison. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hypnotic Poison. Visa alla inlägg

måndag 14 september 2015

Eau d'Italie - Morn to Dusk

Picture: Amor and Psyche, children 
Painting 1890 by
William-Adolphe Bouguereau (1825-1905)

Wikimedia Commons
Morn to Dusk is the latest release from italian nichehouse Eau d'Italie. Morn to Dusk is created by Annick Menardo, the nose behind many sucesses around Y2K for example Dior Hypnotic Poison, Bulgari Black and Lolita Lempicka.As I like Annicks bold style, it's a bit exciting testing a new vanilla from her.

Morn to Dusk starts vanillic, just like fresh baked vanilla bread, right out from the oven. Soon a light, crispy lilylike flowernote appears, similar to an airy lily of the valley. A smooth musky base, not chemical or loud but fluffy like light clouds in the summer sky, anchors the smooth, flowery.vanilla.The fragrance which I'm thinking of when wearing Morn to Dusk is Elie Saab L'Eau Couture  but Morn to Dusk is a smoother and not loud version and without the orangeblossom and characteristic almond of L'Eau Couture. Morn to Dusk is going on like this in a linear and very pleasant drydown and one think this is all. Until in the very late dry down, when I thought the Morn to Dusk had vanished and I suddenly smelled a finetuned oriental, very light gunpowdery, vanillic accord, tinged with the withw flower  but in a deeper and muskier way than before. The fragrance had turned to be almost retro in style in its last phase, something reminding of a smooth and easy version of Lorenzo Villoresi Teint de Neige. The sillage when this beautiful accord appears seems to be wider, and whiffs are diffusing in the room and remaining for some moments in fluffy, angelic clouds.

Morn to Dusk is a very pleasant, straight forward vanilla with floral notes. It's not the thick, boozy vanilla of for example Mona di Orio Les Nombres d'Or Vanille or L'Artisan Parfumeur Havna Vanille (Vanille Absolument), Morn to Dusk is very easy to wear, smooth, angelic, fluffy without no sharp edges. My nine years old daugther just loves Morn to Dusk, with it's soft, vanillic, fluffy, cloudy aura. Thankfully she has'nt approached the Victoria Secrets, which seems to be the regular type of fragrances worn (if/when someone wears something) in her agegroup.
Picture: Morn to Dusk
Photo: PR Eau d'Italie (c)
Morn to Dusk is a very pleasant fragrance when searcing for something cosy but in the same time light and non-offending. It's clean, non-cluttered, seems to be simple in construction and could therefore be misjudged if not worn for several times, taking the time to sniff carefully and evaluating. Morn to Dusk suitable for daytime wear autumn, winter, spring and for grey, rainy summerdays. Sillage is close and longevity for at least a day.

Rating: 5

Notes: Bergamot, freesia, lily of the valley, vanilla, cedarwood, musk

torsdag 12 april 2012

Carner Barcelona - Tardes

Picture: Tardes, afternon in the countryside
Photo: Carner Barcelona (c)

Carner Barcelona Tardes is created by one of my favourite perfumers Daniela Andrier, the housenose of Prada.In Tardes the founder of the house of Carner, Sara Carner, through Andriers nose will capture the peaceful summerafternoons in the catalonian countryside.

Tardes starts with slight chemical notes that disappears very fast and an airy almond shines through. Soon the almond is supported by flowers and some light herbal notes and it's not hard to imagine the source of inspiration to this balmy and calming fragrance. Tardes is fairly liniear during it's dry down and heliotrophe and musk are supporting and deepen the other notes in the base. I can feel a minior trace of the fresh lighted cigarettenote that I appreciate in D600 in the base, but it is just fragments compared to D600 . Maybe this cigarettenote is a part of the housenote of Parfums Carner, probably it's a part of the musk used in the base.
Tardes is an airy almondfragrance, not surprisingly as it's a creation of the queen of transparency and airiness Daniela Andrier. Tardes is not as sweet as most fragrances with almond as the dominating note. Fragrances as Etros Heliotrophe which has about the same sweetness but has more heliotrophe and tonka then Tardes, Kiss me tender (swedish) by Patricia de Nicolaï which is a pastry take on almond and heliotrophe which almost feels like marzipan. Fragrances as Dior Hypnotic Poison (swedish) and Jean-Charles de Castelbajac, Castelbajac  (swedish) also features almond but are completely different, denser types of fragrances. Keiko Mecheris Taormine (swedish) is also a different almond, it's creamy and smells similar to an almondy bodylotion. Even if Tardes is slight gourmandy it somehow remains fresh in caracter during it’s whole dry down. Tardes is a very longlasting fragrance that remains unfragemented on skin after a whole day. The projection is fairly close.
The overall impression of Tardes is the airy, gourmandy and almost chilly expression that is also present in another late Daniela Andrier creation, Prada Candy (swedish). As Tardes was launched 2010 and Candy 2011 it is quite likely that the perfumer has worked almost simultaneously with the fragrances and they therefore shares the same theme but using almond as the major note in Tardes and benzoin/resins in Candy. Of the two, I prefer Tardes whith it's fine tuned, almondy, floweriness.

Tardes, as well as my other favourite D600, is a wellcrafted, comfortable and wearable fragrance.It is appropriate for daytime, both casual and to work. An almond that is suitable also in summer due to it's Andrierian transparency and almost chilly airiness.

Rating: 4

Update summer 2013: Rating 5. After wearing from the sample some more times, I totally adore the almond-rosewood-heliotrope combination. Just great and FBW.

Notes: Geranium, rose, rosewood, almond, cedar, plum, celery, tonka, musk, heliotrope


lördag 7 januari 2012

Niche - det nya mainstream, mainstream - det nya niche?

Det senaste ett - två åren har antalet så kallade nichehus formligen exploderat. Nya linjer skådar dagens ljus nästan varje vecka. Det verkar helt enkelt som om var och varannan parfymintresserad ska förverkliga sig själv (någon slags kollektiv kris?) och starta eget hus med minst en parfymlinje. Vissa blandar själva medan andra fantiserar ihop en skiss till en parfym som sedan skickas till någon  av de stora dofttillverkarna som exempelvis Givaudan, IFF eller Firmenich. En mer eller mindre eller inte alls berömd näsa fixar sedan recepet, allt förstås beroende på vad den förhoppningsfulle kan casha upp. Men för den som gör en sådan här för privatekonomin djärv satsning så är det förstås rimligt att man vill ha en produkt som inte bara är säljbar till den diminuitiva gruppen parfymnördar utan doften måste ha potential att nå en något bredare publik. Så mer och mer av det som förpackas och prissätts som niche är egentligen något som lika gärna hade kunnat ges ut som så kallad mainstream eller mer korrekt designerdoft. Och då är resultatet inte ens som det bättre inom designersortimentet exempelvis hus som Chanel, Hermès och Estee Lauder överglänser med ljusår. Men så har de förstås lite andra resurser att sätta in en den förhoppningsfulla wanna- bee niche-entreprenären. I rättvisans namn bör nämnas att det inte bara är de nykomlingarna som mainstreamifiseras utan även etablerade nichehus blir mer och mer "breda" i sin ansats och inser att man kan sälja bara genom att paketera som niche. Exempel på detta: Vissa av Serge Lutens dofter de senaste fem åren, vissa av Frederic Malles, de flesta av Juliette Has A Guns dofter och 99,5 % av Byredos. Det bör slutligen tilläggas att mångfalden är mycket positiv. Om fem år har nya, stabila hus vaskats fram medan en hel radda andra har sopats bort från marknaden.

Om nu (i mitt tycke) urvattning av niche pågår i stor skala, hur är då tillståndet inom det bland parfymsnobbar så förhatliga mainstream/designerdoftssortimentet? Jo, här tycker jag att det skett en märkbar uppryckning under 2011, releaser som L'Esprit d'Oscar, Chanel No 19 Poudre, Burberry Body, Shalimar Initial, Prada Candy och de av mig osniffade men av andra (pålitliga) parfymtyckare väl mottagna L'Essence Balenciaga, Violet Blonde, Bottega Veneta samt Diane von Furstenberg bådar  mycket gott för framtiden. Det kan ju faktiskt vara så att delar av denna miljö insett att man inte kan gå hur långt i likriktningen som helst utan att en del av kundkretsen försvinner.

Men vill man i dagsläget ha originella dofter eller i alla fall dofter som skiljer sig från mängden så ska man fullt klart söka sig till åttio- och tidiga nittotalsdofter eller tidigare decennier samt tidiga tvåtusentalsdofter, både i niche- och designerdoftssortimentet. Särskilt bland designerdofter kan man göra riktiga fynd dvs dofta niche (eller som niche enligt gängse uppfattning ska dofta dvs ovanligt och konstnärligt) till en avsevärt lägre penning än vid köp av nichedoft. Det gäller bara att läsa på om vad som stått sig, reformuleringar till trots. Hoppas att kunna återkomma till detta tema i senare inlägg. En del dofter står sig bra även reformulerade, det vill säga de som trots detta lyckas bibehålla den ursprungliga doftens karaktär och balans. Dessutom sker reformuleringarna i sådan takt idag att vissa dofter som är fem, sex år gamla redan är att likna vid vintageversionen. Särskilt gäller det Dior som enligt uppgift från många håll i parfymbloggosfären håller på att reformulera om stora delar av sin linje. Så en flaska HP (Hypnotic Poison) från tidigt tvåtusental eller en fem år gammal Addict har plötsligt, indirekt, blivit något som i andemeningen kan likställas med niche.

lördag 12 mars 2011

Vecka i Dior

Foto: Parfumista (c)

Arbetsveckan gick i Diors tecken. Ibland styr jag upp mig ordentligt och antar ett tema för veckan som kommer. Förra helgen blev jag riktigt Diorsugen efter att ha ondgjort mig över reformuleringen av Miss Dior Cherie EDP. De senaste åren har det på många håll i parfymbloggar- och parfymförståstigpåar-världen dividerats om att Diors damlinje gått ned sig under 2000-talet att Hypnotic Poison från 1998 är den senaste som är något att hänga i julgranen. Jag kan inte instämma i detta. Visserligen är det såklart hemskt att man reformulerat och till oegentlighet förstört klassiker som Miss Dior och Diorissimo men vilka parfymhus har inte gjort likadant? Men när det gäller nya Dior-dofter som kommit ut under de senaste tio åren finns flera bra dofter med egen distinkt karaktär. Jag måste säga att jag kände mig i doftmässig komfort varje dag den gångna arbetsveckan och dofterna fyra dagar av fem är just från 2000-talet. Eftersom vintern inte släpper sitt grepp och jag nu till och med har mindre dragning åt gröna och blommiga dofter än jag hade runt jul så är det dofter som passar vintertid eller som är bra transformeringsdofter mellan årstider. Så här såg veckan ut:

Måndag: Glada Miss Dior Cherie EDP blev med tanke på helgens bryderier förstås veckans första doft. Jag gillar särskilt doften i slutet av dagen. Då känner jag fortfarande det karaktäristiska jordgubb-popcorn-patchoulliackordet men avrundat i en myskig bas.

Tisdag: Den vita blombomben Pure Poison kom härnäst. Men den här gången var jag noga med att inte för mycket av doften utan det blev snarare en underdosering. Plöstligt upptäckte jag att doften kan vara nästan transparant, som skira tunna, vita blomblad. En annan upplevelse än om jag tar (för) mycket.

Onsdag: Nu kom veckans enda doft från det förra milleniet, mandel, heliotrophe och vaniljdoften Hypnotic Poison. Den här gången kände jag även en not av rökelseträ som jag inte tänkt på tidigare.

Torsdag: Dior Addict har varit en vinterfavorit i år och passande nog började det också snöa på eftermiddagen. Doften med den mystiska blomman nattens drottning som vilar på en mörk och deliktat bädd av tät vanilj.

Fredag: Kronan på Dior-verket, enligt herr Parfumista i alla fall: Midnight Poisons kalla, mörkt bäriga (som björnbär), skalade patchoulli och mörka syntetiska ros är en riktig handledsmagnet.

Det finns mängder av nichedofter som inte kommer i närheten av veckans dofter vare sig i originalitet, hållbarhet eller kvalitet. Jag tycker helt enkelt att de är bra exempel på bärbara och prisvärda dofter med karaktär.

torsdag 24 februari 2011

Hitta pärlorna

Foto: Parfumista (c)
Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns
Världs hemsida i januari 2009.

Som jag tidigare skrivit om så tar det i regel ett par år innan pärlorna i en årgång sållats fram. Att de fortfarande finns kvar på marknaden trots det massiva, ständigt ökande utbudet visar på dofternas kvalitet eller åtminstone på en personlighet/originalitet. Dessutom har priserna ofta sjunkit jämfört med nyheterna. I en normal parfymaffärs standardsortiment kan man hitta många bra parfymer som kommer att bli eller redan är klassiker. Här några som passar för den mörka årstiden:

Prada (Prada): Elegant patchoulli, trä och tonkaböna baserad doft som gjord för att matcha kashmirtröjan eller pälsen. Skapad av Carlos Benaïm och Max Gavvary 2004.
Angel (Mugler): Denna patchoullibomb med mörk choklad och mörka, övermogna frukter var banbrytande när den kom 1992. Hatad av många men älskad av fler. Skapad av Olivier Cresp och Yves Chiris.
Coco: (Chanel): Kryddig oriental, inspirerad av barockens överdåd. Skapad av Chanels mångåriga husnäsa Jaques Polge 1984.
Hypnotic Poison (Dior): Träig vaniljbas med kardemumma, mandel, dov jasmin och mossa. Skapad av Annick Menardo 1998.
Jasmin Noir (Bulgari): Denna fina gröna, träiga jasmindoft som kom ut så sent som 2008 är en säker framtida klassiker. I mitt tycke en av årets absoluta topplanseringar. Skapad av Carlos Benaïm och Sophie Labbe.

Vilka exempel på bra, lättåtkomliga, ”vinterdofter” har du?




Vintern 2011: Håller fortfarande med men vill lägga till ett par till som: Dior Addict (mmm), Chanel Allure Sensuelle, Paco Rabanne Lady Million och gamla trotjänaren Guerlain Shalimar förstås.

torsdag 26 april 2007

Dagens doft



Bild: Perfume Emporium .com

Kvicksilvret närmar sig +20 i skuggan och jag sätter på mig en tung doft som Diors träiga oriental Hypnotic Poison. Idag borde jag enligt all logik haft tex blommiga Remember Me, se gårdagens inspiration i http://blogg.expressen.se/parfumistansbilderbok/  .
Hur blev det så här? Jo, min vän "Mikaels Fru" skrev häromdagen att hon var sugen att köpa urdoften Poison från Dior. Det fick mig att tänka på (som jag skrev i kommentar), att hon nog skulle gilla HP eftersom hon också gillar Lolita Lempicka. Båda är träiga orientaler med tyngd, skapade av den skickliga näsan Annick Menardo. Faktum är att HP trots sin doftfamilj gör sig bra i det varma vädret. Träiga orientaler är i många fall inte lika söta som rena orientaler och klarar därför en ganska varm yttertemperatur.  HP sitter tämligen ofragmenterad över tolv timmar senare i varmt väder. Trä, kardemumma, vanilj, mandel, mysk, jasmin och mossa i en härlig mix. En nutida klassiker.
Jag har tidigare analyserat HP 8/2 2007 för den som vill läsa mer osv.

torsdag 8 februari 2007

Dagens doft - Hypnotic Poison

Idag har jag valt en bra vintrig doft som överlevt i massmarknadssegmentet. Diors Hypnotic Poison från 1998 kreerad av Annick Menardo som också är näsan bakom bla Bvlgari Black och Lolita Lempicka.
HP tllhör de träiga orientalerna och kan sorteras in bland nittiotalsgourmanderna även om den inte är en utpräglad sådan. HP tar plats och sitter hela dagen trots att det är en Edt. Den ger mig associationer till en stor päls. Kan känna några maskulina ackord också. Den kan nog passa på rätt manlig hudtyp.
I toppnoterna finns kummin och bittermandel. Själv känner jag inte just någon kummin utan en massa mandel (heliotrope). I hjärtat jasmin och mossa. I basen jacaranda trä, mysk och vanilj.
En trevlig vinterdoft som sitter!

fredag 26 januari 2007

Dagens doft - Lolita Lempicka

Lolita Lempickas signaturdoft med samma namn, är en söt trä-oriental i samma genre som Wish och Angel. LL är lite lättare och fräschare, om man nu kan tala om fräsch i de här sammanhangen. LL är skapad av Annick Menardo 1997. AM har bla också blandat till Hypnotic Poison. Det finns mycket riktigt också en del likheter i stilen med HP. Det är en sk gourmanddoft som var vanligt på nittiotalet.
LL har en mycket vacker flaska i form av ett purpurfärgat äpple. Detta trots att det inte är en äppledoft. Doften är en anis och violdoft med liköriga toner. I toppnoterna finns murgröna och anis. I mellanregistret viol, iris och amarena. I basen tonkaböna, vetvier, mysk, pralin och vanilj. Själv känner jag lite spår av patchoulli så det är troligt att det ingår också.
LL får mig att tänka på violer och lakrits så man har lyckats med kompositionen. Om man nu ska klassificera parfymer i dag och kväll, så är LL en doft för dagen och Angel en doft för kvällen.